vänta lite till så...

Mulle och Ivar visade mig Haga-husets fik. Stora sköna fåtöljer och en härlig stämning. Jag återkom på lördagen med David efter en lång promenad runt masthuggskyrkan. Utanför porten stod helvetets väktare inrymd i skuggan med sin munkorg brevid matchande blomkruka och svarta snirkliga kors i järn på dörren.












Vi läste en DN han hittat helt ensam på en dörr till en institution. Timmarna gick i småprasslanade tystnad.
Jag inser vilken vanemänniska jag är. Om jag har gjort något jag gillar vill jag upprepa det in absurdum. Samma maträtt flera dar i rad, låtar spelas sönder och nya människor kramas så de blir helt svullna. Så kan det vara.










Utan för bion som ligger i samma lokal stod det en kartong med filmaffisher och en skylt med texten: "varsågod att ta". Vi började men David tappade orken efter bara några få tråkiga nitlotter. Jag kände på mig att en riktig guldaffish väntade på mig och någon slags livsfilosofisk tanke växte upp i mig: "Några sekunder extra tålamod gör att livets skatter hinner krypa fram ur de dagliga situationernas gömslen". jag öppnade tre till och där - filmaffishen till Carl Johan de Geers film "Med kameran som tröst" i A2-format! En apa med sjömanshatt, pyramider, djungel och ett rött flygplan i skön hemmålad stil. Underbart! Jag sprang ut och tutade i affishen och var äkta lycklig. För några minuter ville universum sjunga duett med mig!
Den kommer sitta på väggen ovanför den hylla jag ska ha min kamerautrustning på i den nya lägenheten.












Solen kom och hälsade på här hemma när jag gick till skolan idag. Hur kan en skugga bli så skarp? varför är den inte det alltid? Handlar det om skärpedjup, att huset står precis på rätt avstånd från trädet där skuggan är skarp? Frånvaro av moln som sprider ljuset? Dessutom går skuggans linje på huset in i ljusets linje i den skuggiga väggen inne i trapphuset. Yin och Yang.