från en balkong såg jag en liten pojke på kanske 9 år. Han bara stog mitt i ett buskage helt ensam och slog lite förstrött på snårbusken med en pinne.
Jättekonstigt beteende! Jag stog och tittade på honom jättelänge. Jag blev tvungen att hämta min pappa och min tjej så de fick se de med. Nästan alla småpojkar jag sett sen våren bröt fram har gått och burit en svärdsliknande pinne över axeln och jag känner igen mig, jag har själv ägnat tusentals timmar under min barndom med att vara mer eller mindre ensam i snårig skog och slå med pinnar på träd. Det mer utpräglat våldsamma är inte så konstigt, man leker och vinner över och dödar grenarna eller vad de symboliserar. Det konstiga som jag själv glömt bort är det lugna.
Han bara stod helt stilla i buskaget jättelänge och slog lite förstrött utan att försöka åstakomma något. En slags lågintensivt våldsam småpojksmeditiation tror jag man kan kalla det.
Nuförtiden diskar jag med SR c på och svär-mimar omärkligt i trafiken.