vackra saker

Ibland känns det som en liten sufflé, som en liten nyfödd man knappt inte vågar röra för att den kanske går sönder eller egentligen inte får finnas. Men det får den visst!

Har ni förresten sett vilken fin orange färg som lyser upp allt nu på hösten?

natt

Sorgset och stilla lägger sig natten.

jag är en konstig loop

Ok, vi är biologi, hjärnan är kemisk elcirkus som styr vår biologiska varelse, bilder av raka saker lagras här, fingrarna styrs här, känslopåslag sitter där men var är JAG ,den som styr allt detta? Jag har alltid tänkt mig att det måste vara nånting på temat en loop av signaler, ormen som biter sig själv i svansen, en vacker balanserad kortslutning. Nu har Douglas Hofstadter som förut skrivet den finfina boken ”Gödel, Escher, Bach” skrivit en ny bok där han verkar ge sig efter själva medvetandet. Om jag förstått rätt menar han att det är en praktisk illusion för ett gyttrigt system som hjärnan att låtsas att det finns ett "ego" som "bestämmer". som en tom plastpåse som fylls och töms med åsikter och meningar av det större systemet.
Den liknelsen fick jag ur en fallstudie om multipla personligheter som heter "När harpalten ylar" som jag läste på högstadiet.
Nånstans tänker jag mig att om det finns en avikande del av befolkningen som är psykotiska så är vi alla lite psykotiska. Vi lever lite i vår egen värld och stänger ute verkligheten. Det är en adaptiv sak för ett system att hålla sig lite avskild, inte ta in allt. Fobier - Vi är alla lite överdrivet rädda för vissa saker osv.
Om det då finns en person som är uppdelad i hundratals personligheter är det nog så att vi alla har liknande tendenser även om det mycket sällan tar sig uttryck på ett sådant sätt. I "När harpalten ylar" gräver psykologen i mysteriet och efter ett tag tillåter de underliggande personligheterna (som verkar ha som ett råd) insyn av psykologen och samtidigt medvetenhet för "ytpersonen" om sitt komplexa inre. Ytterpersonen beskrivs som en tom plstpåse som de andra personligheterna fyller med sina förmågor och åsikter efter behov. Den är alltså bara som en mask, en prepresentation. och ett skal.
Jag tänker mig det som en person som ständigt står vid en biblioteksdisk och ständigt blir servad av en hel hop supersnabba bibliotekarier som inte bara ger rätt böcker utan också slår upp rätt sida och håller fingret under det som personen läser, sedan kommer nästa bibliotekarie och pekar fram nästa sekvens ur en annan bok. Eller visar en liten filmsnutt och sen en bok som passar för att beskriva just den filmsnutten. Tänk dig in i hur den personen skulle bli efter ett tag. Den skulle tro att den var biblioteket, att den kunde hitta i biblioteket. Som en tom plastpåse som tror att den är sitt innehåll och liksom glömmer alla de som servar och packar upp och packar ner.
Hjärnan har massor av små minihjärnor, "nuklei" som sköter sina småuppgifter och sen på ett okänt sätt samarbetar och sätter ihop detta till en hel bild. Till skillnad från hur det framställs i "Haren skriker" så är inte de små bibliotekarierna heller verkliga. De är bara som små myror i en stack. utan stacken är de ingenting. En ensam myra dör utan stacken även om den skulle kunna samla mat och bygga ett litet hus. De är bara nånting i relation eller i dans kring varandra som i hjärnans tillsynes kaotiska och halvharmoniska elstormande.
Tänk om bibliotekarierna strejkar i några minuter? Världen skulle falla platt för kunden. Det är den upplevelsen och insikten jag hoppas denna bok ska ge mig. Samtidigt hoppas jag på en positivare bild än den jag och andra framställt. Medvetandet är ju samtidigt den vibreranade scen där hela universum levandegörs även om det inte råkar ha någon fast kärna. Som om det skulle vara mer värt eller vackrare? En vacker ring av eld där alla små samband belyses.

ok. nu blev det långt och jag som måste skriva en seminarieuppgift på en sida med två fördelar och två nackdelar med psykodynamisk teori... klockan är redan 00:10....
Boken heter "I am a Strange Loop" och det finns en rolig videofeedback-video som författaren gjort samt en recension av boken från svd.
hoppas den är bra!

andras glädje smittar lite!

DJ Ryusei är 5år och DJ Sara 8år

visshet

Visshet befriar ens värld och vidgar den. Samtidigt fängslas man av sina klarheter. Världen blir tydlig och vacker men man är inte längre allmän utan specifik. När jag vet vad jag vill och vem jag är kan jag inte vara fri på det vanliga sättet. Min historia ligger synlig åt alla håll. Bra och dåliga saker går inte att utesluta från min inte scen. Friheten blir mer som en inombordsmotor. Utåt är man bunden av omständigheter men inuti finns utrymme att sträcka ut benen och vifta med tårna. Andra tillstånd där man blundar sig ifrån det specifika för att slippa definieras har frihet i de yttre valen. friheten går att ta på men det finns inga val att verkligen vilja om man stött bort sin identitet.

Haruki Murakami har skrivit en bok som heter Underground om Sarinattackerna i tokyos tunnelbana. Det är en intervjubok där femtiotalet offer målas upp kort men tydligt. De träder fram som människor. Det är nästan omöjligt att hålla femtio liv i medvetandet samtidigt. Man vill förvandla dem till en massa, ett gytter för att slippa se deras lidande och slippa relatera. På så sätt har visshet och medkänsla en tydlig koppling.
Båda handlar om att tillåta sig att se sig själv och världen. Som bodhisatta Avalokiteshvara (den-som-hör-världens-rop) och dennes andra identitet Kanjizai (den-som-ser-naturen). Att se människans natur är att väcka medkänsla vilken gör världen sorglig, vacker, knivskarp, meningsfylld och ger en känslan av lätthet blandat med känslan av att få ett tungt ok om halsen.
Men när man tittar tillbaks ser detta ok kanske ut som ett smycke.

regn

Det regnar mot rutan och vädret har tagit sig in. Motivationen tryter.
Det är ett stort skifte mellan hösten och senhösten. Årets bästa årstid blir årets sämsta. Idag ligger mörkret och det existensiella mörkret som en matta över oss. Fast lite simpsons på datorn med en roomie, eller några glada msnrader av nån man känner livar upp som små stjärnor i mörkret. Det är dessutom trevligt att tänka på att jag ska vara utklädd till taliban imorgon samt gå på autobahn på lördag.

kanske.

sköta sina uppgifter

Det stora svarta hålet som suger i magen. Det gör så ont. huvudet känns som en bikupa.
Sköta sina uppgifter, städa på spisen, ta ut soporna, läsa breven i inhögen och lägga dem i uthögen.
Om alla sysslor görs kanske inget finns kvar. Alla små göromål och kliande frågor som pockar på uppmärksamhet kan tyna bort och en molnfri himmel sprida sig som en solfjäder från händerna genom huset vidare genom dagen och ner i hålet. Kvar blir endast en navel som på en lagom tjock tanta.
Efter dagen kommer natten men tiden känns utdragen. sekundvisarna liksom lutar sig mot tavlan och hasar mellan slagen för att retas.
Enda lösningen är att tillåta sig tro att allt ska ordna sig i en tillräckligt avlägsen framtid för att nuets och historiens konsekvenser kan låtsas bort. Allt kommer bli bra. stop

vetebröd

Idag har jag bakat riktigt goda kardemummabullar på jobbet. Med jättemycket hela kardemummakärnor som jag metodiskt malde ner i en mortel. Kanterna på varje rulle är det lika bra att äta upp då de inte blir så snygga bullar. Problemet är att färdigrullade bullar med smörfyllning i är jättegoda även om man inte jäst färdigt dom eller gräddat dom.
Sen jäser dom.