visshet

Visshet befriar ens värld och vidgar den. Samtidigt fängslas man av sina klarheter. Världen blir tydlig och vacker men man är inte längre allmän utan specifik. När jag vet vad jag vill och vem jag är kan jag inte vara fri på det vanliga sättet. Min historia ligger synlig åt alla håll. Bra och dåliga saker går inte att utesluta från min inte scen. Friheten blir mer som en inombordsmotor. Utåt är man bunden av omständigheter men inuti finns utrymme att sträcka ut benen och vifta med tårna. Andra tillstånd där man blundar sig ifrån det specifika för att slippa definieras har frihet i de yttre valen. friheten går att ta på men det finns inga val att verkligen vilja om man stött bort sin identitet.

Haruki Murakami har skrivit en bok som heter Underground om Sarinattackerna i tokyos tunnelbana. Det är en intervjubok där femtiotalet offer målas upp kort men tydligt. De träder fram som människor. Det är nästan omöjligt att hålla femtio liv i medvetandet samtidigt. Man vill förvandla dem till en massa, ett gytter för att slippa se deras lidande och slippa relatera. På så sätt har visshet och medkänsla en tydlig koppling.
Båda handlar om att tillåta sig att se sig själv och världen. Som bodhisatta Avalokiteshvara (den-som-hör-världens-rop) och dennes andra identitet Kanjizai (den-som-ser-naturen). Att se människans natur är att väcka medkänsla vilken gör världen sorglig, vacker, knivskarp, meningsfylld och ger en känslan av lätthet blandat med känslan av att få ett tungt ok om halsen.
Men när man tittar tillbaks ser detta ok kanske ut som ett smycke.