jag är en konstig loop

Ok, vi är biologi, hjärnan är kemisk elcirkus som styr vår biologiska varelse, bilder av raka saker lagras här, fingrarna styrs här, känslopåslag sitter där men var är JAG ,den som styr allt detta? Jag har alltid tänkt mig att det måste vara nånting på temat en loop av signaler, ormen som biter sig själv i svansen, en vacker balanserad kortslutning. Nu har Douglas Hofstadter som förut skrivet den finfina boken ”Gödel, Escher, Bach” skrivit en ny bok där han verkar ge sig efter själva medvetandet. Om jag förstått rätt menar han att det är en praktisk illusion för ett gyttrigt system som hjärnan att låtsas att det finns ett "ego" som "bestämmer". som en tom plastpåse som fylls och töms med åsikter och meningar av det större systemet.
Den liknelsen fick jag ur en fallstudie om multipla personligheter som heter "När harpalten ylar" som jag läste på högstadiet.
Nånstans tänker jag mig att om det finns en avikande del av befolkningen som är psykotiska så är vi alla lite psykotiska. Vi lever lite i vår egen värld och stänger ute verkligheten. Det är en adaptiv sak för ett system att hålla sig lite avskild, inte ta in allt. Fobier - Vi är alla lite överdrivet rädda för vissa saker osv.
Om det då finns en person som är uppdelad i hundratals personligheter är det nog så att vi alla har liknande tendenser även om det mycket sällan tar sig uttryck på ett sådant sätt. I "När harpalten ylar" gräver psykologen i mysteriet och efter ett tag tillåter de underliggande personligheterna (som verkar ha som ett råd) insyn av psykologen och samtidigt medvetenhet för "ytpersonen" om sitt komplexa inre. Ytterpersonen beskrivs som en tom plstpåse som de andra personligheterna fyller med sina förmågor och åsikter efter behov. Den är alltså bara som en mask, en prepresentation. och ett skal.
Jag tänker mig det som en person som ständigt står vid en biblioteksdisk och ständigt blir servad av en hel hop supersnabba bibliotekarier som inte bara ger rätt böcker utan också slår upp rätt sida och håller fingret under det som personen läser, sedan kommer nästa bibliotekarie och pekar fram nästa sekvens ur en annan bok. Eller visar en liten filmsnutt och sen en bok som passar för att beskriva just den filmsnutten. Tänk dig in i hur den personen skulle bli efter ett tag. Den skulle tro att den var biblioteket, att den kunde hitta i biblioteket. Som en tom plastpåse som tror att den är sitt innehåll och liksom glömmer alla de som servar och packar upp och packar ner.
Hjärnan har massor av små minihjärnor, "nuklei" som sköter sina småuppgifter och sen på ett okänt sätt samarbetar och sätter ihop detta till en hel bild. Till skillnad från hur det framställs i "Haren skriker" så är inte de små bibliotekarierna heller verkliga. De är bara som små myror i en stack. utan stacken är de ingenting. En ensam myra dör utan stacken även om den skulle kunna samla mat och bygga ett litet hus. De är bara nånting i relation eller i dans kring varandra som i hjärnans tillsynes kaotiska och halvharmoniska elstormande.
Tänk om bibliotekarierna strejkar i några minuter? Världen skulle falla platt för kunden. Det är den upplevelsen och insikten jag hoppas denna bok ska ge mig. Samtidigt hoppas jag på en positivare bild än den jag och andra framställt. Medvetandet är ju samtidigt den vibreranade scen där hela universum levandegörs även om det inte råkar ha någon fast kärna. Som om det skulle vara mer värt eller vackrare? En vacker ring av eld där alla små samband belyses.

ok. nu blev det långt och jag som måste skriva en seminarieuppgift på en sida med två fördelar och två nackdelar med psykodynamisk teori... klockan är redan 00:10....
Boken heter "I am a Strange Loop" och det finns en rolig videofeedback-video som författaren gjort samt en recension av boken från svd.
hoppas den är bra!